Vandring i Grövelfjällen juli 2008 del 3

17Sep08

Det är hög tid att berätta fortsättningen på vår fjällvandring.

Nu har snart två månader gått sen de där dagarnas vandring i högsommarvarm svensk fjällmiljö, och minnena börjar såklart blekna så smått. Trots detta tror jag att jag kommer ihåg det mesta av vad som hände.

Himlen var stålgrå när vi gick den sista biten mot Storrödtjärn. Ben och fötter värkte, S knän plågade honom och S mådde inte bra. När vi nått ner till stugan (sista biten av vandringen sluttar brant nedför någon kilometer, med utsikt över fjällstugan och tjärnen) möttes vi av ett leende ansikte. Stugvärden Jessica hade inte haft några gäster överhuvudtaget på två hela dagar, och var extra glad över att de trötta personer som nu kom var i samma ålder som henne själv.

Storrödtjärn i kvällsljus.

S och S dök direkt in i stugan för att vila medan jag och T fick tips om bra tältplats. Med tanke på hur landskapet såg ut var det otroligt att vi hittade en så plan plats som vi faktiskt gjorde. När tältet var på plats, all packning organiserad och hundarna utfodrade så såg vi till att börja förbereda vår egen mat. Vi gick upp till stugan, lagade till spaghetti carbonara och avnjöt (nåja, ganska smaklös) den tillsammans med ett glas vin (S hade släpat upp en glasflaska!). Det senare smakade riktigt gott. Hela tiden hade vi trevligt sällskap av Jessica som nog hade saknat att inte ha nån att prata med på länge.

Vår tältplats. Jodå, vi hittade 2×2 meter hyffsat jämn yta.

Medan mörkret sänkte sig satt vi så där, småpratandes, fem människor och två hundar i ett hav av sten och ödemark. Sommarnatten var ljummen och när vi kröp till kojs kunde vi lämna tältingången öppen, bortsett från myggnätet. Så vi somnade till utsikten av tjärnen.

Och nej, jag ska inte ge er några förskönande ord om min första tältnatt på tio år. Jag delade sovsäcken med en frusen hund, vilket gjorde att den var öppen. Sovsäcken alltså. Vilket gjorde att jag frös. Och marken var hård och liggunderlaget alltför dåligt. Jag låg på sidan och hade skaplig värk i höften. Men vad gör det när man sen får vakna upp i ett sådant landskap?! Och solen dessutom lyser stark och klar från en blå himmel?!

Så här skulle man kunna börja varje morgon.

Jag gick upp till stugan för att kolla läget med S och S samt förbereda frukost medan T rastade och utfodrade hundarna. Snabbt stod det klart att S hade börjat må sämre under natten och nu tampades med ordentlig feber. Så vi bestämde oss för att avvakta med alla beslut och fortsatt färd för att se hur hon mådde framåt dagen. Jag, T och friska men knäömma S åt frukost på trappen i solen tillsammans med Jessica.

Därefter röjde jag och T tältet samt packade i ordning allt. Därefter gick vi och badade allihop (jag, T, S och hundarna) i den mindre tjärnen. Men en lufttemperatur på över 25 grader och en vattentemperatur på runt 21 var det en underbar dag. Som en dag på stranden, bara att man befann sig mitt ute i ödemarken i fjällen.

30 grader i luften, 22 i vattnet. Flinga hade tyckt att bad var ok vid betydligt värre omständigheter. Husse tyckte dock att just detta är grundkraven för ett dopp.

Var sak har sin plats.

Semester.

Stugan vid Storrödtjärn. Väl värd ett besök.

Vi blev kvar vid Storrödtjörn till på eftermiddagen. Då tittade S ut och meddelade att hon nog skulle orka förflytta sig en bit. Vi hade bestämt att ta oss halvvägs tillbaka mot Grövelsjöns fjällstation igen. Det var ca 1 mil tillbaka till Hävlingen där det fanns stugor. Men det var en krävande vandring, det visste vi. Och i S kondition ska man såklart normalt sett inte vara ute och fjällvandra. Men beslutet var ändå enkelt, vi var tvugna att ta oss tillbaka. Att vänta till dagen efter och gå över 2 mil igen föreföll som en sämre idé.

Vi tog avsked av Jessica och började vår mödosamma vandring runt kl. 16. Första 3 kilometrarna var genom det häftiga moränlandskapet. Nu, med klart huvud och pigga ben var det så mycket mer imponerande. När vi kom fram till Slagusjön gick vi bums ner och badade hundar och sköljde ansikten. Jag hade känt ett lite sting i vänstra hälen och passade på att ta av kängan för att kolla. Och oj! Ett litet veck på strumpan + skaplig fotsvett pga. värmen = skavsår. Tur att jag upptäckte det fort. Det blev ett Compeed-plåster och sen kände jag inget mer av det.

Bara tuffa flickor och pojkar vandrar på fjället.

Vi tuffade på, över de långa spångarna, pausade vid den kalla källan och sen ner genom fjällskogen. Miljön var underbar, men jag kände ändå ett sting av besvikelse över att vi tvingades gå tillbaka tidigare än planerat. Att vi inte kommit så långt som vi planerat.

Lagom till middag kom vi fram till Hävlingestugorna. De låg inbäddade i skog precis intill stranden av sjön. Visserligen ganska mysigt, men kontrasten från det underbara Storrödtjärn var för stor. Jag tror ingen av oss trivdes särskilt bra här. Värden var en ganska osympatisk äldre man och tältplatsen var mjukare och planare, men i allt annat sämre. Myggen var en triljard stycken och därtill betedde sig Frost märkligt. Vi oroade oss lite men uppfattade inte riktigt vad det var just då, utan lagade till kvällsmat. Blå bands höns i curry. Mycket gott.

Middag vid Hävlingestugorna. Jag, S och S.

Solen på väg ner bakom fjällen.

S och S delade stugan med ett äldre par, och bortsett från dem så var här inga folk. Så vi tog helikopterplattan i besittning för middagen. Det var en stor trätrall ut mot vattnet, en utmärkt middagsplats. Vi satt och pratade medan mörkret sänkte sig. Nu visste vi att vi hade en relativt enkel vandring tillbaka till fjällstationen dagen efter. Runt 22 gick vi till vårt tält.

Nu kollade vi Frost och hittade snabbt orsaken till hans oro. Två stora (1 decimeter i diameter) savande hotspots hade han fått på bogen, precis där selen legat an. De hettade nåt enormt (man kunde hålla handen ovanför dem och känna värmen). Stackarn. Det fanns ingen annan råd än att skära bort så mycket päls vi kunde med Leathermannen och sen torka så gått det gick med en handduk med Desivon. Frollen sov oroligt den natten, och det gjorde vi med.

Lilla Frollen.

Morgonen därpå vaknade vi, stela och trötta men vid gott mod. Vi packade ihop utrustning och tält och gick sedan bort till helikopterplattan för att äta frukost. Därefter gick jag och T ner och badade i Hävlingen. När man vandrar i sån värme som det var dessa dagar så blir man mer än nådigt svettig. Det är pånyttfödande att få bada av sig. Vattnet i Hävlingen var dock betydligt kallare än det var dagen innan i den lilla tjärnen uppe vid Storrödtjärn. Avkylda och någorlunda rena började vi sedan vandra strax efter kl. 10.

Det går åt en del vatten vid vandring i 30 graders värme.

Leden stiger ganska mycket och länge upp från Hävlingen mot Långfjället, och det blev en tuff första bit uppför. Vi stannade och pausade flera gånger, både för att dricka vatten och fotografera. Vid 13-tiden stannade vi och lunchade. Vi åt upp det sista vi hade kvar av maten och låg sen i solen och jäste. Vi såg ett regnväder längre bort och undrade stilla om vi skulle ha lika mycket tur denna gång och missa det.

Inget fick så mycket fart på S som tanken på kaffe. Notera hundarna som la sig ner och vilade så fort vi stannade till.

Vi hann med en kaffepaus till vid samma bäck som vi gjort vår första stopp två dagar tidigare. Sen var det bara målrakan kvar. Våra vägar skiljdes åt ca 2 kilometer före Grövelsjön då jag, T och hundarna skulle gå ner till långtidsparkeringen och hämta bilen medan S och S gick direkt till fjällstationen. Sista biten gick vi gå i stark nedförslutning på grusväg, och nu började det kännas smått obehagligt i fötterna. Hundarna började också plötsligt att dra. De måste ha känt igen sig. Men vi nådde fram oskadda till bilen och precis när vi hoppas in och stängt dörren började regnet strila på vindrutan. Snacka om tur!

Hela gänget samlat. Jodå, Flinga gömmer sig bakom mig och min ryggsäck.

Efter lite vila och en underbart varm dusch åt vi middag på fjällstationen innan vi alla snabbt somnade in på våra mjuka sköna sängar. Dagen efter bar det så av hemåt och eftersom alla vet att Sverige sluttar nedåt från norr till söder så gick hemresan kanonfint och snabbt. Nån halvtimme snabbare än upp faktiskt.

Ja, summan av kardemumman då? Fjällvandring är underbart, härligt, utmanande och skönt. Befriande och mäktigt. Jag och T kommer att göra om det många gånger.