L7S1

21Jan10

Den intetsägande kombination bokstäver och siffror diagnosticerades Frost med i tisdags. En närmast matematisk förkortning som krossar drömmar och förhoppningar. Som orsakar lidande och sorg. Vad är det för nåt, och vad beror det på?

Övergången mellan ländkotorna och korsbenet är en svag punkt på våra hundar. Området som kallas L7-S1 består av 3 ledavdelningar, två facettleder och en diskled. I det här området övergår ryggmärgen i nervtrådar. Den drivande kraften från bakbenen alstras framåt och L7-S1 fungerar som ett gångjärn. Av olika orsaker kan gångjärnsfunktionen i området vara nedsatt, kan bero på missbildningar i området sk lumbarisation/sacralisation, brukar på svenska kallas ”övergångskota”.

Från: http://www.schafersjukdomar.se/Skelett_och_ledhalsa.pdf

L7 är alltså sista ländkotan, nr 7, och S1 är korsbenet. Ett alltmer vanligt förekommande ”syndrom” på just schäfern (finns i andra raser men schäfern är extremt överrepresenterad). L7S1 är vad jag förstår inte en diagnos i sig självt, utan förändringen här orsakar olika typer av problem. Hunden får ryggsmärtor pga. att nerverna i ryggmärgskanalen inte får plats utan utsätts för tryck. Man kan operera detta genom att ta bort ”taket” på sjunde ländkotan samt på första korskotan. Det råder olika bud om prognosen på en sådan operation, men konvalecensen samt rehabiliteringen är lång och mödosam både för hund och ägare. Därtill täcks den inte av den vanliga försäkringen.

Vad beror det då på? Ja, det förefaller när man läser runt som att detta är ärftligt och beror på olika typer av ”missbildningar” i ryggpartiet. Det är troligt att många fler schäferhundar bär på defekten men aldrig visar (eller avläses med) några större symptom pga. att de inte används i arbete. Så någon form av miljöfaktor finns givetvis också med i bilden.

Hur upptäckte vi det på Frost? Jo, även om hans tävlingskarriär är lagd på hyllan sen en tid tillbaka så arbetar vi ändå med honom. Han får spåra, träna sök och vid enstaka tillfällen även komma ut och bita lite i ärmen. Vi har bra koll på våra hundar och T är dessutom utbildad friskvårdskonsulent för hund och har därför viss koll på att läsa rörelsemönster etc.

Ända sedan våren 2009 har vi sett att Frost inte riktigt rört sig som tidigare men det har inte varit några allvarliga ”rörelsestörningar”. Vi bestämde dock att lägga skyddsarbetet på hyllan eftersom han ändå inte skulle tävlas mer bara för att ”spara” på hans kropp. Han är ju trots allt 72 cm hög och väger 40 kg. Men det var först när snön kom nu i december som vi förstod att nåt var riktigt fel. Vi åkte ut till klubben en kväll när nysnötäcket var omkring 30-40 cm och släppte hundarna på golfbanan. Till en början for Frollen iväg i full galopp. Hans höjd gör att han kan röra sig mycket snabbare än de andra hundarna i den djupa snön. Men snabbt slutade han flyga fram i högsnön, och började istället gå bakom oss i våra spår. Vi beslöt oss för att gå tillbaka till bilen igen och väl där ville/kunde han inte hoppa in i bakluckan igen. Efter en veckas vila hoppade han glatt in i bakluckan igen, men han har passgått ända sen dess och man ser att han inte är kry. Så det var inte så svårt att misstänka vad det var för fel. Vi bokade därför in en tid hos en veterinär som vi vet är riktigt bra på ryggar. Och det var det.

Vi kommer inte att operera, utan nu är planen först vila i en vecka månad ihop med smärtstillande/antiinflammatorisk medicin. Därefter blir det ett fortsatt lugnt liv för Frost, men med bl a lätt simträning m.m. i den mån det fungerar bra. Vi håller tummarna för att han kommer att kunna leva smärtfritt och lyckligt många år till.

Lite motvind är det fasiken nu.

Postat i:Uncategorized   |  2 kommentarer