Det blir inte alltid som man har tänkt sig …

23Dec10

En dag vaknar man bara upp. Står där. Allt är förändrat. Och man undrar, hur blev det såhär? När gick det fel? Vart nånstans utmed vägen tappade vi varandra?

Jag vill veta. Inte för att grubbla och älta om hur jag kunde gjort annorlunda. Det som skett har skett och känns på något konstigt vis oåterkallerligt. Men jag vill veta för jag vill inte hamna här igen. Aldrig någonsin. Som när man är 4 år och lägger handen på spisplattan. Det gör ont som fan. Men man lär sig. Man lägger aldrig dit handen igen. Kan man lära sig sånt även om kärlek? Eller rusar man blint in igen – om man nu välsignas med att få en ny möjlighet?

Jag har inte bloggat på väldigt länge. Har inte orkat med. Sommaren slutade i ett hopp om en framtid, men det grusades alltmer eftersom mörkret och kylan la sig. För ca 1,5 månad sen hade vi kommit till vägs ände. Det fanns inget mer att säga. Inget mer att göra. Kvar var bara ett enda stort svart hål av tomhet och ångest.

Sen kom rädslan. Rädslan för att bli ensam. För att alltid förbli ensam. Även om logiken kanske säger en att det är klart att det finns nån för mig, så kommer också osäkerheten tillbaka. Den där osäkerheten jag kände när jag var 20 år och kände mig fjunig och ful. Det där hade jag släppt för länge sen trodde jag. Brydde mig inte så mycket. Varför skulle jag? Jag hade nån som älskade mig för den jag är. Nån som tyckte jag var fin. Det spelade inte så stor roll vad andra tyckte.

Nu plötsligt spelar det all roll. Varför? För att osäkerheten sköljt över mig som en flodvåg, och jag vet inte längre nånting. Jag vill inte vara ensam hela livet. Jag vill inte det. Ensam är inte stark. Ensam är ensam. Och ensam får mig att känna mig osäker. Och jag gillar inget av det.

Till råga på allt så har Bosse armbågs- och ryggfel. Jag var och röntgade honom i november efter att han varit rejält halt i drygt en vecka, och förutom massiv panoestit så var där skleros kring armbågsleden. Veterinären misstänkte osteochondros i armbågarna på bägge sidor. Efter en rimadylkur (för att åtgärda panoestiten) var vi på återbesök med ny röntgen ca 3 veckor senare. Nu såg det bättre ut, han rörde sig normalt och sklerosen hade minskat.

Tog även en bild på l7s1 vid detta tillfälle, och tyvärr tyvärr så syntes en förändring även där. Osäkert hur och när han kommer att få problem av detta, men det finns där och det utesluter ytterligare ett långt och frisk liv.

Hursom, eftersom sklerosen såg bättre ut var veterinären inte längre säker på om han förordade artroskopi. Han överlät beslutet till mig. Nu ska jag, efter att ha kollat med mitt försäkringsbolag, göra en CT-röntgen av armbågarna för att diagnosticera problemet.

Finns det något att åtgärda, dvs. mest troligt i sådant fall lösa benbitar i leden som man kan ta bort med en operation, så får jag ta ställning till hur jag ska göra då. Det är inte givet ska ni veta. Även om jag älskar denna hund. En operation på båda armbågarna har till att börja med ca 50% chans att bli framgångsrik. Och framgångsrik innebär inte att han blir helt återställd.

Därtill är det en lång rehabiliteringstid på en sån operation, där hunden ska hållas i stillhet i ca 6 månader. Bosse är en glad skit, vild som vinden och stark som dieselmotor. Han har energi så det sprutar ur de stora öronen. Hur ska jag någonsin kunna hålla honom stilla, och begränsa hans motion till korta koppelpromenader? Han skulle bli tvungen att leva i en bur, och bara få komma ut för att rastas.

Jag säger inte att jag bestämt mig, men jag har lite att tänka på.

Det går bra nu …

Postat i:Uncategorized   |  1 kommentar